♥

Jag har lite panik.... Jag vill inte jobba!
Nu när det äntligen börjar kännas bra med mig och Tindra, när jag äntligen kan älska henne som en mor ska älska sitt barn! Då vill jag vara hemma med henne och ta ikapp tiden jag har missat med henne!
Jag har missta typ 7-8 månader i hennes liv då allt bara kännts som ett helvete, jag har mått dåligt och inte kunnat älska henne.... Och nu när allt äntligen känns bra får jag inte vara med henne!
Jo jag får ju träffa henne efter jobbet, men inte på samma sätt som om jag skulle vart hemma med henne!

Men samtidigt.. Den här chansen får jag bara en gång!

Sitter och gråter och funderar över mitt liv. Över den tid med Tindra som gått förlorad som jag aldrig kommer få tillbaka! Jag vill vara där när hon tar sina första riktiga steg, jag vill vara där och trösta när hon faller och slår sig, jag vill vara där och se hennes leende när hon ser på mig medan vi busar, med kärlek i blicken, och veta att jag ärligt kan säga att jag älskar henne... Jag vill vara där när hon går sin första tid på dagis, jag vill vara där och diskutera med dagisfröknarna om hur vi ska göra i framtiden, jag vill vara med henne och se henne busa med de andra barnen, jag vill se henne lycklig... Men allt det där kommer jag att missa...

Men som sagt.. Bara en chans....

Fan! Fan ta Patrik! Fan ta honom för att han inte skaffade sig ett jobb när han skulle! Fan ta honom för att han är så oförsiktig och inte engagerar sig som jag! Fan ta honom för att han får vara hemma med min älskade dotter utan att ens bry sig om vad som händer eller engagerar sig i hennes framtid..... Och inte jag.....

Tindra höll på att ramla ur vagnen idag... Vi var på coop och handade.. Vi köpte en leklåda i plast till Tindra och han ställde den brevid vagnen, som han vänt bort från sig när hon inte satt fastspänd. Självklart ville ju Tindra känna vad det var för något roligt och böjde sig ner för att ta på den och började tippa!
Patrik stod och packade varor ca 1,5 m från henne och jag vid kassan ca 3,5 m från henne.. och vad gjorde han då? Han stod bara och tittade medan jag rusade fram, nästan kastade mig på golvet, och fångade henne precis innan hon hann slå i marken...
Och vad tror ni han säger då?
"Jag trode du satte fast henne när du satte ner henne i vagnen" HAN SÅG ATT HON INTE SATT FAST! HAN VISSTE! Men ändå är det alltid mitt fel!!

Och sen undrade han varför jag var sur när vi gick hem! Mitt barn hade kunnat slå ihjäl sig och han skyller ifrån sig! Inte ens en smula av oro!
Jag undrar jag om jag vågar lämna henne själv med honom varje dag sådär... När hon ramlar här hemma så förväntar han sig att jag automatiskt ska springa fram och trösta! Han rör sig inte ens ur fläcken! Och ibland är han så inne i sin dator eller i tv'n att han inte märker att hon kryper iväg ut i köket, hallen eller in på toan! Gud vet vad som kan hände då! En kniv, en lite för stor bit av något som hon kvävs av... Han såg inte ens när Tindra drog ett nylonsnöre i munnen så hon fick brännsår i munngiporna och han satt 3 m ifrån henne! Han vill att hon ska sova hela tiden så att han kan få göra "sitt"....
Jag antar att datorn är viktigare....

Men men.. Nu ska vi inte vara elaka mot Patrik... Han är ju sjukskriven p.g.a psyksik sjudom.. Det är ju så synd om honom! Han är allvarligt sjuk! Han har ju haft en hemsk uppväxt och har en flickvän som inte vill ha sex och som är grinig och tjatar jämt! Stackare...

Nej... ta mig i kragen.. Lägga mig... Sova (???) och upp och jobba..... Undrar vad fan man ska ha på sig! vad är modernt nuförtiden? Ja ja.. det löser sig nog...
BYE!