♥

Jag tror det var i början på åttan som jag första gången funderade på självmord. Först var det bara tankar. Men en dag satt jag där med en kniv i handen på toaletten hemma hos min pappa. men som tur var så var jag för feg och älskade min familj för mycket för att våga ta steget. Men tanken kom upp många gånger och jag satt där många gånger, för feg för att göra det. Tills jag en dag kom på att jag inte vinner något på att ta livet av mig, de är dem som fått mig att göra det som vunnit. Jag skulle inte låta dem vinna.

Mpbbing tänker de flesta, är väl inte så farligt. Det är ju bara ord. Men de orden som man får höra varje dag svetsas fast i hjärnan och river hål i själen mer än vad man kran tro. Har man inte varit med om det själv så verkar det inte så farligt, men om man får höra att man är värdelös, hora, ful och äcklig dag efter dag så börjar man själv tro att man är det.

Efter ett tag, tror det var i början av nian, så började orden även bli puttar och slag. Mest från killarna, men även från de som från början var mina vänner. Jag tror även att det var någon gång i mitten på nian som jag bestämde mig för att de inte fick fortsätta behandla mig såhär. En gång satt jag o korridoren där de hade som bänkar inbyggda i väggen. Lektionen skulle precis börja och alla gick in mot klassrummet. Jag reste mig upp för att följa med resten av klassen in, men hann knappt ställa mig upp innan jag fick en knytnäven i bröstkorgen och jag föll bakåt och slog huvudet i väggen så hårt att det svartnade för ögonen.
Då reste jag mig upp, gick mot killen som hade slagit mig och slog vilt omkring mig och hoppades på att något slag skulle träffa honom, vilket jag även tror att det gjorde.

Sedan hamnade jag även i slagsmål med en tjej som var rätt så spinkig och kaxig för sin storkek. Hon sa något till mig som gjorde mig arg och jag sa något tillbaka. Då tog hon tag i axelremmarna på min ryggsäck och puttade mig baklänges mot väggen. Jag hade ryggsäcken full med ridkläder så det dämpade lite, men det gjorde mig arg. Någonstans ifrån fick jag någon slags styrka och sparkade undan benen på henne så hon föll ner på golvet, satte mig gränsle över henne och höll fast hennes axlar mot golvet och sa "Du gör aldrig om det där igen" och det gjorde hon inte. Även killarna i klassen började ge upp med mig, men det fanns dem i andra klasser som var värre än någonsin.

De sista veckorna i skolan hade vi så kallat "plojfoto". Det var ungefär som ett klassfoto fast alla klädde ut sig. och några dagar efter det så var jag sen till en lektion och sprang genom korridoren mot klassrummet när jag stötte på två killar från min paralellklass. När jag gått förbi hörde jag orden: "Du, plojfotot var förra veckan! Du behöver inte klä ut dig idag! Nej oj, det var så du såg ut" Jag minns så väl de orden.

En mobbare kommer inte komma ihåg dig om 10 år, men den mobbade glömmer aldrig sin mobbare.

Skolavslutningen kom som en räddare i nöden. Sommarlovet var underbart! Jag visste att jag aldrig mer skulle behöva komma tillbaka till den där hemska skolan. Sen fick jag även veta att jag kommit in på gymnasiet jag sökte och att jag skulle få bo där på elevhem. Jag behövde verkligen komma ifrån Norrtälje.

Jag tror jag började packa redan 2 månader innan jag skulle börja skolan. Jag var så glad och nervös på samma gång. Ingen där visste vem jag var, så där kunde jag börja ett nytt liv. men samtidigt undrade jag om allt skulle spelas upp för mig igen och allt skulle börja om från början.
Vid det laget hade jag blivit tillsammans med en kille som jag egentligen inte var kär i eller nåt, men eftersom han umgicks med mina "kompisar" och deras pojkvänner så fick det bli så att han och jag vart tillsammans. Det var även då jag blev av med oskulden.
Efter att han hade tjatat på mig i 4 veckor, minst 5 gånger om dagen, så sa jag ja. och det ångrar jag än idag, men gjort är gjort.

Dagen kom då vi skulle åka till elevhemmet och den nya skolan. Men dagen innan hade min mormor ringt och verkade vara antingen väldigt förvirrad eller full. det visade sig att hon hade fått stroke. Så vägen till skolan var tung och tankarna var hos min mormor. Men tillslut kom vi fram. Vi hade varit där på besök innan så vi visste hur det såg ut och vi hittade.

Efter en vecka i nya skolan fick jag ett samtal till elevhemmet. Det var min pojkvän. Han ringde för att säga att han ville göra slut för vi träffades aldrig. Jag hade varit borta i 5 dagar. jag skrattade mest när jag lade på luren och vart förvänad när det ringde precis efteråt och det var en kompis från Norrtälje. Hon berättade för mig att Viktor tänkte göra slut och att han hade varit otrogen mot mig. Jag sa att han just hade ringt.

Som hämd knåpade jag ihop något med mina nyfunna klasskamrater. Jag ringde upp honom några dagar senare och sa att jag var gravid och tänkte behålla barnet. Jag kan lova att han sket på sig!
Tyvär kunde jag inte vara så elak så jag berättade sen som det var, att jag hade ljugit.

Livet på nya skolan var som en dröm. Jag fick massor med nya vänner, både tjejer och killar. Vi hittade på massor med roliga upptåg. Till en början delade jag rum med en tjej som verkade helt ok. Vi kom bra överrens tills hon böt klass och började på naturvetenskaps linjen. Då vart hon som förbytt och vart en otrevlig snobb istället. Så hon flyttade ut och in flyttade vad som skulle bli min allra bästa vän, Pernilla.

Fortsättning följer.....