Min självbiografi!
Så jag funderade lite till... Jag har inte världens roligaste liv.. Kanske inte som folk skulle vilja läsa om! Men mitt liv kan ändå beröra någon!
Så jag tänkte skriva lite här... Vill ni inte läsa så kan ni sluta här.....
Jag är inte riktigt säker på vart jag ska börja....
Jag tycker att min uppväxt var ganska bra. Vi hade inte mycket pengar, mina föräldrar var skilda och jag fick dela rum med min lillebror. Men jag hade en familj som älskar mig och de få vänner jag hade var de bästa som fanns!
Jag kan börja med det som påverkat mig mest under min livstid, och säkert många andra också; Skolan.
I tredje klass var jag en av de populäraste tjejerna på skolan. Jag hade chans på nästan alla killar i klassen och hade många vänner. Jag gick hos en dagmamma som jag trivdes med och älskade. Livet lekte helt enkelt.
Sen, över sommaren, ändrades allt. Jag började fjärde klass, nya klasskompisar, den gamla klassen splittrades och helt plötsligt hade alla förändrats. Alla hade vuxit upp från små barn, till mellanstadie klassare. Alla var mycket tuffare och ord som "hora" och "slampa" dök upp i folk munnar. Ord som ingen i den åldern borde ens veta vad de betyder.
Mina vänner började sminka sig och använda, vad som var modernt just då, Addidas byxor och magtröjor. Själv hade jag inte varken lust eller råd med smink och märkeskläder. Visst hade jag provat på smink några gånger och fixat håret i snedlugg och stripiga toppar. Men jag trivdes bäst i mina ridkläder efter skolan med håret uppsatt i toffs.
Efter ett tag började även mina vänner stöta bort mig och jag blev deras hackkyckling. Jag minns en gång när jag kom till skolan med gympapåsen på axeln och hängde den på kroken i kapprummet. Då märkte jag att katten hade kissat på den och nu var jag ju redan i skolan så det fanns inget att göra åt det. Då kom min kusin som gick i samma klass som mig fram till mig och skrek över hela kapprummet "Therese luktar kattpiss"
Min egna kusin...
Alla skrattade åt mig och killarna började putta på mig medan de en och en gick in i klassrummet.
Men när min kusin kom med sina skor nedpissade av katten så var det ingen som sade något.
Med tiden vart det värre. I femte klass började killarna använda dessa ord som etsat sig fast i mitt minne för alltid. Orden, blickarna, skratten. Jag satt ofta på toaletten och grät. Jag gick från klassrummet mitt i lektionen och kom tillbaka rödgråten och mötte deras nöjda flin.
På den tiden använde även jag smink och fick självklart fylla på mer efter varje gång jag vart på toan. Jag försökte passa in, göra som alla andra. Jag gjorde allt som de andra gjorde, men det var tydligen inte nog.
Jag började skolka från skolan. Jag gick hemifrån som vanligt men istället för att gå till skolan satte jag mig uppe på en plats som kallas för "Rövarberget" och kollade ut över skolområdet. Ibland skrek jag arga saker till dem i skolan medan jag grät. Sen när jag visste att mamma gått till jobbet gick jag hem och satte mig framför tv'n. Ensam var jag starkast.
Efter "skolan" gick jag oftast till stallet och skötte om mina sköthästar eller red. Antingen själv eller med min granne som jag blivit mycket god vän med. Hon var några år yngre än mig, så våra lekar var lite barnsliga "för min ålder" men jag hade roligt och var glad över att jag hade en vän!
I stallet var jag glad. Där var jag stark. Där hade jag mina bästa vänner, hästarna, som jag kunde berätta allt för och de stod där och lyssnade tålmodigt på mig. Dessa fyrbenta vänner var mitt stöd i livet.
När jag senare började få huvudvärk ganska ofta, kräktes och mådde allmänt dåligt så gick mamma med mig till läkaren. Där gjordes en röntken på mitt huvud för att kolla om det kan ha varit en tummör. Men istället konstaterades det att jag hade migrän vid 13 års ålder.
Jag vågade inte berätta för min mamma om vad som hände i skolan utan satte på mig mitt "gladansikte" när jag kom hem och verkade som att allt var som vanligt.
I högstadiet vart mobbningen värre. Ännu en ny klass med nya elever. Men lärarna var underbara och hjälpte mig med det jag hade svårt med. Viljan att lära mig. Jag kände mig så fruktansvärt värdelös, eftersom jag fick höra det dagligen av mina "vänner". Men de såg till att jag fick gå i en liten specialgrupp i de ämnen det fanns tillgängligt i och de hjälpte mig så mycket de kunde. Mamma hade även berättat att jag hade migrän, vilket jag utnytjade när det vart för jobbigt i skolan. jag sa att jag hade huvudvärk och gick hem utan att de frågade två gånger.
Fortsättning följer......
Jag orkar inte skriva mer ikväll, men fortsättningen kommer snart för er som orkar läsa!
LIIITE längre än min självbiografi, och bättre;D
jag blir så ledsen när jag läser vad du har varit med om!! kan inte förstå hur man kan bete sig så här mot min underbara therese!! underbar det är du det ska du veta!!
Jag mår så dåligt när jag läser om din tid i skolan, mest för att jag känner igen mig själv väldigt mycket. Alltid höra hur ful man är, hur tjock man är, vilka fula kläder man hade osv osv. Gjorde vad som helst för att passa in, men då blev det bara värre! =( Tänker på dig. kram
Har läst en självbiografi om dig förut som du skrev och min grundskoletid var typ precis likadan. Ungar är så jävla elaka och jag skulle så gärna vela spöa skiten ur hur många som helst.
Hur lång tid tog de för honom att börja där som lärling? Typ 2 år? Otroligt....
Satt som klistrad och läste det du skrivit om din uppväxt. Tråkigt det du råkat ut för. Det som är så skrämmande är att ungar idag är precis så där elaka, om inte värre. Du känns som en stark person, vet att du kommer att göra din dotters liv till nått väldigt bra med dina dåliga erfarenheter. Kram
jag har själv varit med om det där med kattpiss,fast det var min väska.en tjej i klassen gjorde alla uppmärksamma på det och mobbades,jag stängde in mig på toaletten ;( ,och jag kommer sent att glömma det ..helt sjukt hur andra kan skada utan att dom själva förstår det.
